Ute ur dimman · okt 6 av Charlotta
Nu var det länge sedan jag hördes av. Som sagt, jag har befunnit mig i jobbdimman. Men nu har jag kommit ut. Åtminstone tillfälligt. Den är hemsk, den där dimman. Det känns precis som om jag tagit en meter i taget den senaste månaden. Längre än så har jag inte kunnat överblicka.
Men nu börjar mitt nya liv.
Ha ha, tänker alla som läser detta – inklusive jag själv. Och må så vara. Men det är aldrig för sent att börja på nytt!
I helgen lyckades jag i alla fall med konststycket att få egen tid med mina respektive tvillingar. Mysstund på stan med Clara på lördagen och mysstund med Ture på köpcentret på söndagen (det hällregande så stan kändes inte lockande).
Jag vet inte hur det är för er andra ytvillingföräldrar, men hos oss är det mycket sällsynt att vi har tid att umgås med bara ETT barn i taget och göra olika aktiviteter. Jag vet inte när jag bara satt och tog en fika med endast min son.
Men nu har jag gjort det. Jag försökte småprata med honom om hur det var med kompisar på dagis och så…han svarade snabbt och pliktskyldigast att allt var toppen och fortsatte sedan glatt att kommentera väggdekorationerna på caféet (han tyckte dom skulle ha såna i hela köpcentret i stället för vita jättefula väggar överallt).
Jag upptäckte att det är ganska svårt att sitta och småprata med en 5-årig pojke. Han ville inte alls prata om det jag ville prata om. Nej, istället hade vi en lång konversation om huruvida väggdekorationerna var gjorda i plast eller trä.
Ett mycket uttömmande samtalsämne. Kanske inte det jag hade tänkt prata om, men vi hade i alla fall en konversation – bara jag och min son. Och då spelar samtalsämnet inte så stor roll.
