Sömn - en konst · dec 14 av Charlotta
Jag minns första året som tvillingmamma mycket suddigt. Det är fyllt av minnesluckor. Och den stora anledningen är sömnbrist. En del av sömnrubbningarna kan jag skylla på dålig planering, men att få barn innebär månader av störd sömn. Och att få tvillingar innebär minimalt med sömn i perioder. Som tur är har jag och min man dokumenterat det första året något så när och jag antecknade en del när jag hade tid över, men ibland sörjer jag över att jag inte kommer ihåg hur det var att bara sitta och lukta på de där fjuniga små huvudena och bara njuta av livet som mamma till dessa två helt perfekta bäbisar.
I sällskap av varandra i vagnen
Clara och Ture låg länge på tvären i samma spjälsäng. Vi byggde upp en liten mur av filtar emellan dem, så att de inte skulle störa varandra när de sov. Men det slutade för det mesta med att de en stund senare hade flyttat sig och låg tätt omslingrande som ett nyförälskat par. Visserligen störde de varandra hela tiden med sparkar och rallarsvingar, men behovet av att vara nära varandra verkade överväga.
Till slut orkade vi inte gå upp alla gånger som de väckte varandra med kärleksfulla tjuvnyp, vilket resulterade i att de istället fick varsin spjälsäng med huvudändarna mot varandra.
Nu för tiden sover de i stora sängar, men fortfarande i samma rum. Alltjämt är behovet av den andres närvaro mycket stort och det är tydligt att de känner sig tryggare med sin tvilling som nattsällskap.
När barnen var mindre hade de helt olika krav vid läggdags. Claras melodi var att skrika sig hes, om jag inte satt bredvid sängen och höll henne i handen tills hon somnade. Ture däremot ville bli klappad i baken. Så där satt jag ofta mellan sängarna, med ena armen instucken mellan spjälorna i Claras säng och med den andra handen klappandes på min sons bak i den andra sängen. En mördande ställning som visserligen bidrog till uthålliga armmuskler, men som var grymt jobbig.
Ibland delade jag och maken upp oss i olika sovrum, med varsitt barn. De nätterna var det oftast lugnare, men det blev en ganska tråkig familjesamvaro..
Sammantaget sov mina barn exceptionellt dåligt under det första året. Förmodligen för att jag och min man var nybörjare i våra föräldraroller och gjorde alla upptänkliga fel vid läggningsdags, men också för att barnen tyckte att det var det tråkigast som fanns att sova. Det var så mycket roligare att spana in sin tvillingbror eller syster i sängen bredvid än att ligga och blunda.
Det största misstaget vi gjorde var att vi inte var konsekventa i våra läggningsrutiner.
Jag och min man provade desperat alla sovmetoder som finns på våra tvillingar. Ingenting fungerade särskilt bra. Jag mejlade till och med barngurun Anna Wahlgren flera gånger under en period för att få goda tvillingråd. Men inte ens hennes kritikerrosade ”sova-hela-natten-kur” fungerade på Clara och Ture.
Så vi tog till andra metoder – vi lät dem skrika tills de blev blå, vi låg tätt intill och strök dem i timtal över rumpan och vi gick mil efter mil med barnvagnen för att få de små liven att sova.
Det var framför allt Clara som hade svårt för konsten att somna. Tills jag en dag satte henne i babysittern i badrummet, där jag höll på och hängde tvätt. Jag satte på torktumlaren och i samma ögonblick ringer telefonen. Jag rusar ut till köket och Clara sitter där hon sitter, med torktumlarens brölande som enda sällskap.
När jag efter en stunds telefonerande kommer ihåg min stackars lilla dotter och rusar in i badrummet, då sitter hon där med ett förnöjt leende på läpparna och stensover.
Sedan den dagen tillbringade hon många sovstunder tillsammans med torktumlaren. Och jag själv kunde få tid till annat. Som att sova till exempel.
Stundtals var jag själv fullständigt fixerad vid sömn. När jag vaknade var alltid min första tanke på att få sova igen. När jag somnade visste jag aldrig om jag skulle få sova en kvart, en halvtimme eller som det blev som mest – två timmar. Det är effektiv tortyr att inte få sova, men tack och lov så varar det inte så länge.
En räddning i denna värld av ständig sömnbrist var att min man och jag turades om att mata barnen på natten. Något jag verkligen vill rekommendera ALLA nyblivna föräldrar om det finns möjlighet. Försök som mamma att pumpa ur bröstmjölk eller ge mjölkersättning på flaska. Att pappan kan ta minst ett matpass med flaska på natten kan betyda obeskrivligt stor skillnad – ja, det kan ibland var livlinan som gör att man som tvillingmamma orkar kämpa vidare.
Tyvärr fick hysterin kring min egen sömn och sömnlöshet konsekvensen att jag även blev fixerad vid barnens sömn. Jag blev helhispig om de inte somnade när jag ville.
När jag hade gått en fem kilometers promenad utan att de båda somnat kunde jag bryta ihop.
När den ena somnat och den andre envisades med att vara klarvaken och gärna gallskrika, så att jag inte fick den där välbehövliga kisspausen jag sett fram emot hela förmiddagen.
Jag kunde sitta och vagga ett barn i famnen tills jag var nära kollaps – allt för att barnen skulle sova rätt antal timmar. Jag hade ju lärt mig i Barnaboken och andra kloka barnböcker att små bäbisar ska sova 15 timmar per dygn. Och jag såg det som hela min livsuppgift att se till att mina barn minsann skulle sova tillräckligt. Att jag själv sov cirka fyra timmar per dygn var mindre viktigt. Jag kunde bli så arg på min man om han kom hem från en barnvagnspromenad utan att barnen somnat. Jag vägrade nästintill att släppa in honom om han inte såg till att de somnade. Jag skällde ut min mamma när hon var barnvakt och Clara somnat klockan åtta istället för sju. Jag började mer och mer förvandlas till en sömnfascist som maniskt stirrade på klockan. Var jag mer än en kvart efter det strikta tidsschemat var det lika med totalkatastrof. Och mitt tidsschema var nästintill omänskligt. Var tredje timme (prick) skulle de ha mat i någon form. Klockan tio på förmiddagen skulle de sova, likaså vid tre på eftermiddagen. Däremellan var det långpromenad med mammakompisarna, fika på favorithaket, handla, få i mig mat av något slag, städa, pumpa ur brösten, byta tio bajsblöjor, torka kräk, byta barnkläder, torka kräk igen och så iväg på vägningsbesök på BVC, för att sedan gå på babysång eller öppen förskola. Ibland hann jag även ta en dusch eller i bästa fall hinna gå på toa själv. Ofta med barnen som publik i varsin babysitter.
Jag gjorde många misstag som förstagångsmamma, men det största misstaget var nog att inte sova tillräckligt själv. Ungarna sov ju när de blev trötta. Det hade inte behövts någon diktatorisk morsa som hysteriskt sköt vagnen framför sig för att framkalla sömnighet hos sina helt normala bäbisar.
Som tur är har jag en make som tvingade mig att ta pauser och sova ut emellanåt. Jag tror dessutom att barnen fick enormt bättre sömnrutiner när han gick på pappaledighet efter ett år.
Och mamma fick äntligen vila ut på jobbet.
Hej! Vad bra skrivet!Detta lät som det va jag som skrivit.Så här kännde jag mig åxå för mig så har det hållit på till oktober förra året 2007 de är nu 2,5 år, de slutade med välling på natten och sedan började sova hela nätter förutom att de kommer över till oss och SOMNAR om utan välling, tror att vällingen störde magen att de blev uppblåsta i magen.Nu har vi “bara” nattningen och dagsovningen kvar. De vill inte sova på kvällen det tar 1-1,5 timmar varje kväll.De sover 45 min på dagis någon gång mellan 12.30-13.30.När de är lediga så sover de inte på dagen och då är det lättare att natta, men man får hålla igång dem på em.
Har du några tips?
MVH Kristin
— Kristin Malmborg · jan 16, 00:09 · #
Hej Kristin!
Jag minns också hur jobbigt det kunde vara i skarven när de skulle sluta sova på dagen. På dagis var de ytterst motvilliga till att hålla dem vakna, då alla andra barn skulle sova…men jag tror ändå att lösningen är att de slutar sova på dagis. Då kommer de förmodligen vara lagom trötta till kvällen och somna betydligt snabbare! Jag skulle prata med dagis och be dem att i alla fall börja med att väcka barnen efter en halvtimme. Det kan göra skillnad. Lycka till! Hör gärna av dig igen!
MVH Charlotta, Tvillingnytt
— Charlotta · jan 16, 10:49 · #
Hej, jag var visserligen inte förstagångsmamma när jag fick tvillingar men mycket av det du skriver stämmer in på vår familj. Jag var oxå något av sömnfacist som vagnat barn tills jag blev blå. Mina har stört varandra otroligt mycket. Eller rättare sagt så har pojken stört flickan. Det resulterade till sist i att flickan fick flytta in till storebror.Då sov hon så nöjt. Pojken eller och “nattugglan” som han kallas när han inte hör får sova i vårt rum tillsvidare. Otroligt rolig sida det här. Mycket nickande och igenkännande!
— Ellerrina · feb 26, 17:48 · #