Förlossningen · nov 14 av Charlotta
Under hela min graviditet drömde jag de mest fantasifulla drömmar om hur mina tvillingar skulle komma ut. Jag drömde att jag fick krystvärkar i TV-studion på jobbet – i direktsändning – medan jag intervjuade ett kommunalråd. Jag drömde att jag födde med kejsarsnitt, men att doktorn inte hittade några ungar i magen. Jag drömde att jag drog i en dragkedja på magen och att det poppade ut små gröna aliens. Ju tjockare jag blev, desto bisarrare drömmar fick jag. Min man började allvarligt ifrågasätta min psykiska hälsa.
Länge saknade jag någon annan tvillinggravid att älta mina farhågor och många undringar kring förlossningen med. På föräldragruppen på mödravårdcentralen var jag den enda som väntade tvillingar. Men jag hade lite svårt att identifiera mig med de andra gravida kvinnorna. Hela tiden pratades det om barnet hit och barnet dit. Med hjälp av en anskrämligt ful trasdocka visade barnmorskan hur förlossningen kan gå till. Men två dockor, det hade de aldrig haft på vårdcentralen. Barnmorskan, som var en mycket god och tålmodig människa, försökte tillgodose mitt extra behov av information. Jag var som en papegoja vid varje veckoträff med min fråga:
– och hur är det när man har tvillingar då?
Föräldrautbildningar för de som väntar tvillingar är inte norm inom landstinget. En enda gång under min graviditet ordnades det en träff för föräldrar i Uppsala som väntade tvillingar. Vi fick träffa en mamma som hade två alldeles bedårande ettåriga enäggsflickor med sig. De kröp omkring som små söta utställningsobjekt i rummet och övertygade oss alla att det var en superidyll att ha tvillingar.
Själva informationen från landstinget på träffen bestod i en skämtsam videofilm som i Charlie Chaplin-stil visade sketcher om vilka bryderier en tvillingförälder kan ställas inför. Vi som satt där skrattade visserligen åt lustigheterna, men blev inte så mycket klokare.
Att träffa en annan tvillingmamma var däremot otroligt upplysande. Hon svarade på våra hundratals frågor med en ängels tålamod och efter det drömde jag inte lika intensivt på ett tag.
Några veckor senare fattade jag och min läkare gemensamt beslutet att planera in ett kejsarsnitt. Och därmed tog mina besynnerliga förlossningsdrömmar definitivt slut.
Drygt hälften av alla tvillingfödslar sker med kejsarsnitt. Därför var jag ganska inställd på att det kunde bli så även för min egen del. Det var egentligen inte vad jag ville, men min läkare på specialistmödravården övertygade mig om att det var väldigt komplicerat att föda tvillingar vaginalt när de båda ville komma ut med rumporna först. Både Clara och
Ture envisades nämligen med att ligga i säte och sannolikheten att de skulle vända sig med huvudet nedåt i slutminuterna var närmast obefintlig.
Nu blev det ändå så att de föddes två dagar innan kejsarsnittet var planerat. Mitt blodtryck gick upp och till slut tyckte min läkare att det inte var någon vits med att vänta längre. Jag var då i slutet av vecka 37 och det var bara två dagar kvar tills det planerade snittet skulle äga rum.
Det var bra skumt att läggas in på sjukhuset och veta att man skulle vara tvåbarnsmamma klockan nio morgonen därpå.
Kejsarsnitt eller vanlig förlossning tror jag inte spelar någon roll för den otroliga upplevelsen det är när barnen kommer ut. Ögonblicket när man hör sina barn för första gången är magiskt. Och trots att man gått och burit på dessa små knyten i nästan nio månader kan man inte förstå i sin vildaste fantasi hur de fick plats där inne.
Jag låg som en korsfäst på operationsbordet, med pulsmätare, dropp och EKG fästa vid mig. Fem läkare var med i salen och sammanlagt var det elva personer i operationsteamet! Nedanför hakan på mig satt en grön tygskärm som gjorde det omöjligt för mig att se något av det som hände på andra sidan. Däremot hörde jag underliga ljud. Min man, som är av den tåliga sorten, stod upp och följde glatt hela operationen över skärmen och informerade mig om hur snittet förlöpte.
Snabbt gick det. – Nu skär de, sa min man.
Jag kände inte det minsta. I nästa stund hördes ett stort plask, det lät precis som om något hällt en hink vatten direkt på golvet. Det var den första fosterhinnan som sprack. Sekunden efter hör jag världens mest förtjusande gurglande. Det är min dotter som börjat skrika innan hon ens är ute ur magen. Därefter hörs ett nytt plask och så snart ännu ett skrik. Och sen var det över. På mindre än fem minuter hade jag fött två barn.
Jag fick bara se en skymt av Clara och Ture, men jag informerades om att de såg friska och välmående ut och jag hann pussa min man innan han tillsammans med en barnmorska försvann med barnen i en kuvös ner från operation till förlossningen för vägning och mätning. Clara låg med stora ögon och tittade ut på världen utanför, medan Ture envist ville fortsätta sin sovmorgon med ihopknipna ögon. Det var plågsamt för själen att behöva skiljas ifrån dem på en gång, då jag vackert fick ligga kvar på operationsbordet för att sys ihop.
Därefter började vad som närmast kan beskrivas som ett gastkramande avsnitt ur tv-serien Cityakuten. Inte för barnen, tack och lov, utan för deras mor.
Jag tänker av hänsyn inte närmare gå in på vad som hände mig. Det enda jag kan säga är att det är ytterst ovanligt att sådana omfattande komplikationer inträffar efter ett kejsarsnitt. Så bli inte skrämda nu!
Tolv timmar senare låg jag neddrogad på intensiven och min man kom körandes med barnen i en lånad barnvagn. Och så, efter en tortyrliknande väntan, fick jag äntligen hålla mina små älsklingar för första gången. Då spelade mina egna smärtor ingen som helst roll längre. Alla droppslangar, blodpåsar, EKG-sladdar och igensydda sår var bortglömda. Jag grät lyckligt med barnen hos mig i sjuksängen och kunde långt om länge ringa runt till min nära och kära och berätta om den glada nyheten. Vi hade fått en pojke och en flicka och de var hela, hade tio fingrar och tio tår och var helt gudomliga!
