Mitt tvillingbesked · nov 26 av Charlotta
Att få tvillingbeskedet var för mig en emotionell blandning av otrolig glädje, förväntan, fullständig kaos och en stor portion tvivel. Min man å sin sida var bara lyrisk och ringde glatt runt till hela släkten för att berätta den fantastiska nyheten. Själv vägrade jag envist att tro att det var två därinne – jag skulle minsann ha ETT barn, precis som alla andra mammor!
Så småningom smittades jag tack och lov av min makes entusiasm och började istället känna mig utvald och stolt. Och de känslorna växer fortfarande för varje dag som går.
Det var precis efter nyårshelgen 2003. En tidig morgon i tolfte graviditetsveckan skulle jag göra en ultraljudsröntgen av min lever. Vid en utredning kring magbesvär något år tidigare hade man konstaterat mystiska fläckar på min lever, och nu skulle detta kontrolleras.
Jag uppgav för radiologen att jag var gravid. När han efter några minuter konstaterade att min lever såg ut precis som den skulle föreslog han en titt på magen också. Först förstod jag inte vad han menade. Det var väl inget fel på min mage? Men denne radiolog var en nyfiken herre och han undrade om jag inte jag också ville se min lille bebis därinne.
Min man var inte med och jag var inte alls förberedd på att få se min bebis på bild förrän flera veckor senare. Men man är ju nyfiken på vad det är för en liten varelse där inne, så jag lät läkaren leta sig ner mot magen. En lång tystnad infann sig. – Ja, det är ju två här, sa han efter vad som kändes som en evighet.
– Nähä du! skrattade jag och blev lite överraskad över att denne något torre och fåordige man hade sådan humor.
– Jo, det är inget konstigt. Det har jag sett många gånger! Titta här! sa mannen bestämt.
Och jag studerade denna märkliga bild. Som förstagångsgravid är man ju inte direkt van att titta på ett ultraljud. Jag såg något suddigt som rörde sig och så småningom uppdagade sig en kontur av något grodliknande som verkade har två armar och två ben.
– Nää….jag ser bara en, insisterade jag, fast osäkert. – Nej, titta här! sa radiologen bestämt och pekade på den lilla varelsen och sedan på något ytterligare runt, mindre än en golfboll.
– En, två, räknade han. Det är inget konstigt!
Jag tittade tyst och vägrade ta in det han faktiskt påstod. – Jaha, grattis då! sa han och med det var undersökningen klar och han släckte brutalt skärmen.
Jag reste mig, tog på mig tröjan, skakade hand och gick i komplett chocktillstånd till jobbet.
Jag fick inte mycket gjort den fredagen. Mina arbetskamrater fick stå ut med mitt tjatter mest hela dagen: – Det kan inte vara två, det kan inte vara två! Hur är det möjligt – det KAN inte vara möjligt?!
Jag ringde förstås min man och talade om nyheten. Han blev bara glad, men också en aning arg på att en radiolog, som inte alls ska ägna sig åt gynekologi, tog sig sådana friheter som att ge tvillingbesked.
Själv fortsatte jag förneka hela saken. Det kunde bara inte vara sant! Jag befann mig inte i någon kategori överhuvudtaget för att kunna få tvillingar! Jag ringde specialistmödravården på Akademiska sjukhuset och blev lovad ett ”riktigt” ultraljud på måndagen.
Helgen gick i något slags töcken, som en slags berg och dalbana mellan bubblande lycka och total förvirring. Det kändes som en outhärdlig evighet innan vi fick komma till barnspecialistmottagningen. Men beskedet var detsamma. – En, två, det är inget konstigt.
