Dubbelamma - en myt? · dec 15 av Charlotta
Min mjölkproduktion kom inte alls igång efter mitt något komplicerade kejsarsnitt. Då jag låg på en intensivavdelning i drygt ett dygn efteråt tog det tid innan mina småttingar ens kom i närheten av mina bröst. Så Clara och Ture fick mjölkersättning från allra första början. Var tredje timme drack de från en speciell matningskopp. Det var otroligt tidskrävande, kladdigt och tråkigt att mata barn på det sättet. Därför kämpade jag under tiden som en tok för att få brösten att vakna till liv. Jag satt och pumpade ur brösten med en elektrisk pump så fort jag hade möjlighet. Åh, vad det gjorde ont och fy vad trögt det gick! Men jag hade gett mig tusan på att jag skulle amma mina barn. Något annat var helt enkelt otänkbart!
Efter cirka tre veckor hade jag lyckats pumpa så pass mycket att mjölkörtlarna börjat jobba och det strömmade till. Rejält! Men ointresset från tvillingarna var komplett. De skrek i högan sky tills de blev blålila när jag la dem vid bröstet. De skrek och jag grinade. För det var ju inte så här min bild av en ammande tvillingmoder hade sett ut.
Ett av mina försök
I hela sju veckor levde vi i denna kakofoni av jämmer och elände. Tills jag en dag desperat ringer till amningsmottagningen på sjukhuset och får löfte om hjälp av en oerhört vänlig barnmorska. De gör sällan hembesök, men något fick dem att göra ett undantag denna gång.
En rundlagd kvinna med ett förtroendeingivande leende plingar på dörren. Hon möts av en hålögd, söndergråten och nästintill psykotisk mamma, som naturligtvis börjar gråta igen så fort denna kvinna visar minsta lilla medkänsla. I tre timmar studerar barnmorskan mina kaotiska försök att amma mina två små. Hon sitter, står och kryper runt omkring mig i sängen där jag brukar sitta när jag ska amma. Hon känner och klämmer, tröstar och uppmuntrar och försöker med mild stämma överrösta mina vrålande och störthungriga älsklingar. Till slut är vi dyblöta av svett, både jag, ungarna och barnmorskan. Då ger hon mig helt enkelt rådet att ge upp amningen helt och ge mina barn mat på flaska istället.
Vilken otrolig lättnad jag kände! Plötsligt förvandlades vi till en glad familj igen! Ungarna blev mätta och jag gjorde annat på dagarna än grät.
En glad flaskbäbis
Nu efteråt kan jag inte förstå att jag fortsatte amningsförsöken så länge, trots att alla inblandade bevisligen mådde så dåligt. Bilden av den lyckliga dubbelammande modern var så starkt inpräntad att det behövdes en amningsexpert för att ta hål på den.
Sedan dess har jag sett många tvillingmammor som dubbelammar. Ja, jag har till och med sett en mamma stå på alla fyra och amma två barn samtidigt! Men jag tror inte det finns en enda tvillingmamma som inte haft problem med just amningen. Problemen ser olika ut – de äter olika mycket, de suger olika bra, de vill bara suga från ena bröstet, de sparkar varandra när de ammar eller båda vill alltid somna med tutten i munnen. Och så tar det ju en sådan himla tid att amma två barn! Jag vill inte påstå att alla får problem med amningen, men det är bra att vara förberedd på att det krävs en del jobb för att få det att fungera med två små hungriga. Och en stor portion tålamod.
Kommentera [3]
Åh - är det enäggs? · dec 14 av Charlotta
En av de vanligaste frågorna när man möter nya personer tillsammans med tvillingarna är: – Åh, är det enäggs?
När vi låg på sjukhuset efter kejsarsnittet var det till och med en sköterska på vår avdelning som frågade samma sak – trots att mina barn är av olika kön!
Min mans lustiga kommentar brukar vara:
-Nej, eftersom pojken har bruna ögon och flickan har blå, så tror vi inte det!
Om barnen har likadan arvsmassa verkar ändå vara en viktig fråga för somliga. Men den är inte alltid så lätt att svara på!
Om barnen är av samma kön och är väldigt lika så tror många automatiskt att de är genetiskt lika. Men det behöver inte vara så. Tvillingar kan vara väldigt lika till en början, för att runt tvåårsåldern ha tydliga olika drag. Det kan också vara tvärtom. Att enäggstvillingar kan vara väldigt olika vid födseln och ha helt olika vikt, men ändå ha identiska gener.
Ett av de säkraste sätten att ta reda på om det är enäggstvillingar är att barnmorskan eller förlossningsläkaren direkt efter förlossningen studerar fosterhinnorna. Har barnen delat fostersäck under graviditeten är det alltid fråga om enäggstvillingar, eller om det bara finns två mycket tunna hinnor.
Är det däremot fler hinnor i skiljeväggen mellan barnen i livmodern är det svårare att ge ett säkert besked. Har de en gemensam moderkaka är det sannolikt enäggstvillingar, men ibland kan barnen ha varsinna moderkakor, som sedan växt ihop och då är det svårt att fastställa om det rör sig om enäggstvillingar. Ofta kan barnmorskan ge en liten prognos redan vid ultraljuden. Om skiljeväggen är kraftig och två moderkakor är synliga är det mycket som talar för att det är tvåäggstvillingar. Men det är som sagt bara en prognos.
En del föräldrar låter göra ett DNA-test på sina tvillingar för att vara riktigt säkra på om de har gemensam arvsmassa.
Kommentera [1]
Om att klä dem lika · nov 14 av Charlotta
Jag tycker det är jättekonstigt att man vill göra sina barn så lika varandra att det för omgivningen är en omöjlighet att se skillnanden på dem. Vad är meningen med två barn, om man bara vill att de ska se ut på ETT sätt?
Men någonstans finns det inbyggt att tvillingar ska vara så lika varandra som möjligt. Till och med min tvillingdotter lever i den tron.
Hon hade idag ritat en förtjusande teckning med två flickor.
– Dom heter Anna och Maja och dom är likadana för dom är tvillingar! förklarar min dotter glatt.
– Men du och Ture är ju tvillingar och ni är ju inte likadana, försöker jag.
– Men dom är ju tvillingtjejer och då har man faktiskt likadana kläder! säger hon bestämt.
Jag har i stort sett aldrig klätt Clara och Ture i likadana kläder. Kanske hade det hänt i något högre grad om de istället varit två tjejer, men jag tror faktiskt inte det.
Javisst, det kan vara gulligt när de matchar varandra, men när det fortsätter upp i åldrarna tycker jag det är näst intill barnmisshandel. Hur ska de någonsin kunna utvecklas individer om de hela tiden går omkring med en spegelbild bredvid sig?
Nej, det gör mig ont när jag ser hur tvillingar görs lika som bär av sina föräldrar. Jag hoppas att dessa föräldrar inser att skillnaderna är något positivt och något som barn bara mår bra av!
Måste man ha två av allt? · nov 14 av Charlotta
Det är dyrt att få tvillingar. Det blir vinter – två lika stora overaller måste köpas in, två par vinterskor, två pulkor, två snowracers, två par skidor osv.
Inget går att ärva mellan syskonen för de har ju exakt samma storlek.
Och inte går det att köpa en bil i julklapp till sonen och ge dottern något annat, för hon vill ju minsann ha en bil hon också. Och när sonen får se dotterns julklapps-barbapappa – ja, då vill han genast ha en barbapappa han också.
För det måste ju vara helt rättvist – eller???
Man brukar prata om tvillingsjuka. Där ALLT handlar om rättvisa på millimetern! Och föräldrarna går med på det, för annars känner dom en skuld att de inte älskar sina tvillingar lika mycket.
Eller gör man sina barn bara en stor otjänst? Livet är ju inte rättvist? Och kanske ännu mindre för den som är tvilling?
När tvillingarna fyller år ringer släkt och vänner och är djupt bekymrade över att de köpt olika presenter till barnen. Är det okej att köpa en docka till Clara och en bil till Ture?
– Ja, de blir säkert jätteglada, säger jag till den första släktningen som ringer. Men när en tredje släkting hör av sig och det visar sig att de planerade presenterna inte bara är olika, utan också är väldigt könsbundna, då börjar jag lägga mig i deras val av presenter. Då handlar det inte längre om orättvisa, utan om att mina tvillingar är flicka och pojke. Och då tycker jag inte längre att det är okej att alltid ge olika saker.
Clara klagar ofta på att Ture har så många bilar, medan hon bara har fyra. Och jag kan inte annat än hålla med att det är orättvist.
Nej, i år är det Ture som får en barbamamma och Clara som får en lastbil. Förmodligen kommer de stirra avundsjukt på varandras julklappar. Men deras mor känner något mindre skuld.
Om att fylla år · nov 14 av Charlotta
Idag är det min födelsedag. Att ge bort paket är givetsvis inte lika roligt som att få egna paket när man är fyra år gammal, men Clara och Ture överraskade mig med många egenhändigt gjorda paket. Jag fick ett armband och en rad teckningar. Från Ture en bil (naturligtvis) 
och Clara en stuga vid havet (vi är just nu hos svärföräldrarna med havsutsikt).
Jag har nog inte blivit så uppvaktad på 15 år. Minst.
Många undrar om hur man ska förhålla sig till tvillingarnas födelsedag. Ska man fira dem samtidigt? Kan de dela på presenter? Vill de inte ha olika kalas?
Det kan vara dyrt att gå på tvillingkalas. Alla måste ju inköpa två presenter? Men jag ser ingen som helst anledning till att fira mina älsklingar på olika dagar. De kom ju ut samtidigt och kommer alltid fylla år samtidigt. Däremot tycker jag inte att de ska dela på presenterna bara för att de föddes samtidigt. Att dela är en del av livet. Och det gäller ju alla.
Men nr det gäller delad uppmärksamhet är det värre. Och är det något som tvillingar lider stor brist på är det odelad uppmärksamhet. Istället för odelad uppmärksamhet får man helt enkelt ge dem dubbelt så mycket uppmärksamhet. Och det går, åtminstone en dag om året….