Ett stor filosof · dec 5 av Charlotta
Var på utvecklingssamtal angående min dotter på dagis igår. Hon gjorde mig stolt. Det bor en stor personlighet i min dotter. Hon är en riktig filosof och personalen på dagis förundras över alla hennes funderingar om livet och döden och allt där emellan. Det finns inget annat barn på avdelningen som har så mycket filosofiska frågor och tankar, sade hennes fröken.
(Ett exempel på hur detta kan te sig fick jag erfara häromdagen:
– Åh Guuu vad jag är trött, Åh, guuu vad läskigt, åh, guu vad jag är mätt, har Clara börjat säga.
För att i nästa mening fråga
– Mamma, vad är guuu?
– Menar du Gud? frågar jag.
– Jaa, säger hon lite tveksamt.
– Det är någon som finns uppe i himlen och tittar ner på oss människor för att se så vi har det bra, säger jag. Hon ser väldigt skeptiskt på mig.
– Och om det händer något här nere på jorden skickar han en ängel för att vakta oss, fortsätter jag och försöker låta så trovärdig som möjligt.
– Är det säkert? vill hon veta.
– Ja, så är det.
– Sitter han och tittar på oss? Hon tittar upp i himlen för att se om hon kan få syn på honom.
– ja, det gör han för det mesta, försöker jag.
– Kan han flyga?
– det vet jag inte, säger jag sanningsenligt.
– Det kanske är han som är den där fågeln, säger Clara nöjt och pekar på en kråka uppe i en gran.
Och så har min dotter fått en gudsbild. Gud i form av en kråka. Undrar om den filosofin kommer gå i arv till hennes barn…)
Men min kära dotter är väldigt selektiv med vilka hon släpper in på livet, fortsätter hennes fröken utvecklingssamtalet. Vikarierande fröknar nonchalerar hon i det närmaste. Barn på andra avdelningar bryr hon sig inte alls om och har ingen som helst lust att leka med. Och hon har ett behov att alltid veta var hennes tvillingbror befinner sig, även om hon inte leker så mycket med honom. Ture å sin sida, verkat strunta fullkomligt vad Clara har för sig.
Min dotter är lik mig. Jag har ett kontrollbehov att ha omgivningen under ständig uppsikt och jag har svårt för att släppa in folk på livet. Jag hade ingen aning om att detta var ett genetiskt arv, men hon är så slående lik mig när fröknarna beskriver hennes karaktär, att jag inte betvivlar det genetiska arvet från mor till dotter.
Den filosofiska begåvningen har hon däremot ärvt från någon annan. Men jag har ju frikyrkosläkt, så det finns ju ett visst genetiskt arv där också…..
Mitt tvillingbesked · nov 26 av Charlotta
Att få tvillingbeskedet var för mig en emotionell blandning av otrolig glädje, förväntan, fullständig kaos och en stor portion tvivel. Min man å sin sida var bara lyrisk och ringde glatt runt till hela släkten för att berätta den fantastiska nyheten. Själv vägrade jag envist att tro att det var två därinne – jag skulle minsann ha ETT barn, precis som alla andra mammor!
Så småningom smittades jag tack och lov av min makes entusiasm och började istället känna mig utvald och stolt. Och de känslorna växer fortfarande för varje dag som går.
Det var precis efter nyårshelgen 2003. En tidig morgon i tolfte graviditetsveckan skulle jag göra en ultraljudsröntgen av min lever. Vid en utredning kring magbesvär något år tidigare hade man konstaterat mystiska fläckar på min lever, och nu skulle detta kontrolleras.
Jag uppgav för radiologen att jag var gravid. När han efter några minuter konstaterade att min lever såg ut precis som den skulle föreslog han en titt på magen också. Först förstod jag inte vad han menade. Det var väl inget fel på min mage? Men denne radiolog var en nyfiken herre och han undrade om jag inte jag också ville se min lille bebis därinne.
Min man var inte med och jag var inte alls förberedd på att få se min bebis på bild förrän flera veckor senare. Men man är ju nyfiken på vad det är för en liten varelse där inne, så jag lät läkaren leta sig ner mot magen. En lång tystnad infann sig. – Ja, det är ju två här, sa han efter vad som kändes som en evighet.
– Nähä du! skrattade jag och blev lite överraskad över att denne något torre och fåordige man hade sådan humor.
– Jo, det är inget konstigt. Det har jag sett många gånger! Titta här! sa mannen bestämt.
Och jag studerade denna märkliga bild. Som förstagångsgravid är man ju inte direkt van att titta på ett ultraljud. Jag såg något suddigt som rörde sig och så småningom uppdagade sig en kontur av något grodliknande som verkade har två armar och två ben.
– Nää….jag ser bara en, insisterade jag, fast osäkert. – Nej, titta här! sa radiologen bestämt och pekade på den lilla varelsen och sedan på något ytterligare runt, mindre än en golfboll.
– En, två, räknade han. Det är inget konstigt!
Jag tittade tyst och vägrade ta in det han faktiskt påstod. – Jaha, grattis då! sa han och med det var undersökningen klar och han släckte brutalt skärmen.
Jag reste mig, tog på mig tröjan, skakade hand och gick i komplett chocktillstånd till jobbet.
Jag fick inte mycket gjort den fredagen. Mina arbetskamrater fick stå ut med mitt tjatter mest hela dagen: – Det kan inte vara två, det kan inte vara två! Hur är det möjligt – det KAN inte vara möjligt?!
Jag ringde förstås min man och talade om nyheten. Han blev bara glad, men också en aning arg på att en radiolog, som inte alls ska ägna sig åt gynekologi, tog sig sådana friheter som att ge tvillingbesked.
Själv fortsatte jag förneka hela saken. Det kunde bara inte vara sant! Jag befann mig inte i någon kategori överhuvudtaget för att kunna få tvillingar! Jag ringde specialistmödravården på Akademiska sjukhuset och blev lovad ett ”riktigt” ultraljud på måndagen.
Helgen gick i något slags töcken, som en slags berg och dalbana mellan bubblande lycka och total förvirring. Det kändes som en outhärdlig evighet innan vi fick komma till barnspecialistmottagningen. Men beskedet var detsamma. – En, två, det är inget konstigt.
Improvisationsproffs · nov 14 av Charlotta
Sedan jag fick tvillingar har jag blivit expert på att improvisera och hitta snabba lösningar. Ett exempel på det var när jag och barnen skulle lyxa till det lite och äta ute.
Det hade varit en lång dag. Vi hade varit en entusiastisk publik när maken deltog i en volleybollturnering för gubbar över 35. Barnen hade inte ätit något vettigt på hela dagen och när vi kom hem och jag tittade in i vårt sorgliga kylskåp levererade jag den bejublade nyheten att vi skulle äta ute på restaurang. Barnen visste inte till sig av glädje av att åka till den lokala pizzerian. Särskilt min biltokiga son fröjdades, då restaurangen har strålande utsikt över en motorled.
Allting var frid och fröjd. Ända tills pizzorna anlände på bordet. Sonen, som inte kan slita blicken från biltrafiken annonsera genast att han inte vill äta. Min dotter tar sig för munnen och annonserar högt och ljudligt att hon måste kräkas.
Själv är jag hungrig som en varg och skäller grinigt på barnen. – Ni som så gärna ville äta ute på restaurang! Och så när maten kommer vill ni inte äta! Nu får ni väl ändå skärpa er!
Jag ska precis nonchalera deras fasoner och hugga in på min Calzone när min dotter tålmodigt upprepar att hon MÅSTE kräkas. En ilsken blick på hennes gröna ansikte säger mig att hon faktiskt menar allvar. Jag lyfter snabbt upp henne för att rusa till toaletten då jag inser att denna barackliknande restaurang inte har någon kundtoalett. Snabbt som attan rusar jag istället ut i 5-gradig kyla, med sonen i släptåg endast iförd strumpor på fötterna. När jag står där bakom husknuten med min hulkande dotter säger sonen glatt – Jag är kissnödig, mamma!
Med ett under av tålamod sätter jag ner min kräkande dotter och drar blixtsnabbt ner sonens byxor och styr kisstrålen bort från hans syster. Upp med sonens byxor och sedan åter hjälpa dottern med att kräkas ur sig det sista av maginnehållet. Och det är inte lite.
Sedan torkar hon sig om munnen med tröjärmen, glittrar med ögonen och annonserar glatt: – Jag är hungrig!
Och så går vi in igen och försöker återskapa intrycket av att allt är helt normalt (med möjligt undantag för min sons blöta trumpor.) Dottern och sonen äter förnöjt en halv pizza var och mår hur bra som helst.
Ibland undrar man om det finns någon däruppe som testar mig. I så fall klarade jag provet ännu en gång.
Kommentera [1]