Så mycket kostar en vuxen · okt 21 av Charlotta
Så mycket kostar ett barn är rubriken i en artikeln på Alltombarns hemsida. Du kan se hur mycket barnet kostar upp till 6 år, hur mycket en tonåring kostar osv. Allt som allt får man räkna med att punga ut med en miljon tills dess att barnet fyllt 18.
Jaha, och?
Är syftet med artikeln att man ska sätta sig ner och göra en budget för de kommande 18 åren innan man lägger sig i sänghalmen och kanske alstrar något?
Nej, jag skulle vilja ha en artikel om hur mycket en vuxen kostar efter 18 års ålder. Där finns det nog pengar att spara! Men att spara in på barn är inhumant!
Jag skäms för att vara svensk! · okt 20 av Charlotta
Såg ett program på Kunskapkanalen om situationen för de allra fattigaste på Filippinerna. Det var så ofattbart eländigt att det inte gick att ta in.
Varje vecka rensar polisen upp på gatorna – det finns 60000 gatubarn bara i Manilla – och samlar ihop hemlösa barn och låser in dom på ett hem. I hemmet – som är ett slags barnfängelse – får dom ingen vård, ingen skolgång, ingen vuxennärvaro, ingenting! Dom är som kor som står inlåsta i väntan på slakt. Med den skillnaden att dom här barnen behandlas sämre än kor. Dom får i bästa fall två portioner ris om dagen och får sova i skift, packade som sillar – då det inte finns plats för alla barn att sova samtidigt. Vissa barn får alltså stå halva natten i väntan på att få en sovplats! Och då talar jag om små barn! Ettåringar och tvååringar fanns det gott om – inlåsta för att de anses vara brottslingar på Manillas gator!
En ettårig flicka hade “upphittats” och låsts in på hemmet. Hon satt i foajen och grät de mest hjärtskärande tårar jag någonsin upplevt. Ingen brydde sig om henne, ingen tog upp henne, ingen tröstade henne, ingen hade det minsta intresse att hjälpa flickan överhuvudtaget. Hon bara grät och grät, kunde inte ens prata och ännu mindre tala om var hon kom ifrån och vart hennes mamma fanns.
Någonstans där ute på Manillas gator gick en mamma och letade efter henne, men chansen att de två återförenas är minimal.
Jag skäms att tala om det – men jag var tvungen att byta kanal. Det blev helt enkelt för mycket att ta in på en och samma gång. Jag vet att det finns mycket elände i världen. Men att se hur barn – SMÅ barn – drabbas utan minsta möjlighet att påverka sin situation och som behandlas som ohyra på gatorna av ett FN-land som kallar sig demokrati! Det var så vidrigt och så hemskt att jag inte kunde fortsätta att titta.
Men efter det gick det inte att fortsätta titta på nåt annat på TV:n heller. Tanken på att slå över till Parlamentet eller något annat meningslöst program gjorde mig illamående.
Men fast jag valde att stänga av TV:n, så kommer de där barnen finnas på näthinnan under lång tid framöver. Hur kan detta bara få fortgå 2008 i denna globala värld? Och här i Sverige pratar vi om finanskris. Jag skäms och skäms.
Så arg · okt 18 av Charlotta
Sitter just nu och kokar. Är så arg på barnen. Och vad gör de? De bara skrattar åt mig!
Jag försöker få dem att stilla sig och tala om vad de vill ha för smörgås till kvällsmat. Men de bara busar och lyssnar inte alls. Till slut lackar jag ur och då bara skrattar de åt mig rätt upp i ansiktet.
Man kan bli vansinnig för mindre.
Hur ska man få ungarna att lyda och inse när det allvar och inte lek? Det spelar ingen roll hur arg eller allvarlig jag låter på rösten. De inser inte när det är dags att sluta fjanta och förstå allvaret. Känns det igen?
Lika gamla - helt olika storlek · okt 8 av Charlotta
Min dotter är nu hela två storlekar större än sin tvillingbror. Han är smal som en pinne, medan hon har begåvats med en brottares kropp. Så har det alltid varit sedan sekunden de föddes för drygt fem år sedan. Men nu har hon dragit ifrån rejält, ialla fall när det kommer till klädinköp. jag skulle köpa vinterjackor härom dagen. Det blev storlek 122 för Clara (normalt för 7-8 år) och storlek 110 för Ture – som ändå var för stort…samma sorts jacka från samma affär!
Förmodligen är det så beskaffat att de gör väldigt stora jackor för pojkar och små tajtare för flickor, men detta tog ändå priset!
Ute ur dimman · okt 6 av Charlotta
Nu var det länge sedan jag hördes av. Som sagt, jag har befunnit mig i jobbdimman. Men nu har jag kommit ut. Åtminstone tillfälligt. Den är hemsk, den där dimman. Det känns precis som om jag tagit en meter i taget den senaste månaden. Längre än så har jag inte kunnat överblicka.
Men nu börjar mitt nya liv.
Ha ha, tänker alla som läser detta – inklusive jag själv. Och må så vara. Men det är aldrig för sent att börja på nytt!
I helgen lyckades jag i alla fall med konststycket att få egen tid med mina respektive tvillingar. Mysstund på stan med Clara på lördagen och mysstund med Ture på köpcentret på söndagen (det hällregande så stan kändes inte lockande).
Jag vet inte hur det är för er andra ytvillingföräldrar, men hos oss är det mycket sällsynt att vi har tid att umgås med bara ETT barn i taget och göra olika aktiviteter. Jag vet inte när jag bara satt och tog en fika med endast min son.
Men nu har jag gjort det. Jag försökte småprata med honom om hur det var med kompisar på dagis och så…han svarade snabbt och pliktskyldigast att allt var toppen och fortsatte sedan glatt att kommentera väggdekorationerna på caféet (han tyckte dom skulle ha såna i hela köpcentret i stället för vita jättefula väggar överallt).
Jag upptäckte att det är ganska svårt att sitta och småprata med en 5-årig pojke. Han ville inte alls prata om det jag ville prata om. Nej, istället hade vi en lång konversation om huruvida väggdekorationerna var gjorda i plast eller trä.
Ett mycket uttömmande samtalsämne. Kanske inte det jag hade tänkt prata om, men vi hade i alla fall en konversation – bara jag och min son. Och då spelar samtalsämnet inte så stor roll.
Jobbdimman · sep 8 av Charlotta
Mitt första år som tvillingmamma minns jag knappt. Jag brukar säga att jag gick som i dimma. Man tog en meter i taget, men något längre perspektiv än så hann man inte uppfatta.
Nu har jag hamnat i jobbdimman istället. Sommaren känns avlägsen och julledigheten känns ännu mer fjärran. Nä, nu har man några månader av jobb jobb jobb och några sekunder med familjen där emellan.
Det är så det ofta känns på måndag morgon i alla fall.
Vi hade en fantastisk helg. Clara började på dans, vi hade en myspysdag på stan – för bara tjejer – och vi spelade Monopol för glatta livet. Vi hann med familjegympa och fotbollsskola också. Allt detta var verkligen kvalitetstid med familjen. Det borde man leva på länge.
Men så kommer måndagen och det är bara såååå tungt. Lämna ungarna på dagis, där de får vara i åtta långa timmar, jobba kväll till klockan 23, så man inte hinner umgås något alls med familjen. Och så där ser min vecka ut. Blä.
Nej, nu ska jag inte gnälla mer. Men detta är ju faktiskt min egen blogg och då kan jag ju vräka ur mig lite frustration här. Och idag är det måndag. Och då blir det gnäll.
Berätta om flygplanet som störtade mamma... · aug 26 av Charlotta
Jag tror inte på att skydda sina barn för vetskapen om att världen inte är allt igenom god. Vid vårt middagsbord pratar vi om kriget i Georgien, morden i Arboga och nu senast flygplansolyckan i Madrid.
Det kan tyckas vara svåra ämnen för femåringar att hantera, men barn tar oftast sådana nyheter mycket förnuftigare än vuxna. Och följdfrågorna är betydligt bättre än många journalisters.
När vi cyklade till dagis i morse bad Clara:
– Mamma, berätta om det där planet som störtade!
Och jag berättade om hur det precis hade lyft när ena motorn började att brinna och att det senare dök rakt ner i marken.
– och sen började hela planet att brinna, fyllde dottern i eftersom hon kunde hela berättelsen. – Men många klarade sig! sa hon sen glatt.
– Ja, det var faktiskt en svensk tjej som klarade sig, sa jag. Hon fick ligga på sjukhus i Spanien.
– Men nu är väl hon frisk? Mamma, visst?
Barn har ett stort behov av lyckliga slut. Berättar man om såna här tragiska händelser, tycker jag det är viktigt att ta med ljusglimtar. Men jag tror att mina barn berikas av vetskapen om att krig finns, att det finns barn som svälter ihjäl och att det kan hända olyckor. Men det bygger också på att de kan känna sig trygga själva. Det är en balansgång som jag är villig att ta, hellre än att barnen en dag kommer ut ur en skyddad verkstad, fullkomligt orustade för världen som väntar där ute.
Oh baby..i lågornas sken... · aug 25 av Charlotta
Ibland är barnen mer än lovligt underhållande. Ovetandes om att deras mor tjuvlyssnar leker de lilla melodifestivalen på övervåningen. De turas om att vara varandras publik och jury.
Deras kunskaper om schlagertexter är mycket begränsad, men det var några låtar i årets stora melodifestival som de lagt lite extra på minnet. Några rader ur mina barns framträdande:
Ture:
– Baby..yeah…hör mig rör mig hur svårt kan det va…oh baby…jag kan dansa så braaaa….i lågornas skeen – tjoa hade littan lej!
Clara:
– Du ska inte tro det blir soommar, i fall inte nån sätter fart…yeah..i lågornas sken…oh baby…jag är kääär å du är så vaacker…rör mig hur svårt kan det va….
Bedårande.
Dotter ses som extra börda · aug 18 av Charlotta
Det verkaer inte finnas någon övre gräns längre för när man får bli mamma. Nu har en 70-årig mamma fått tvillingar tillsammans med sin 77-årige make Indien.
Paret sålde i sprincip allt de ägde för att ha råd med konstbefruktning, i desperat hopp om att få en son – eftersom döttrar inte har arvsrätt i Indien. Lyckan var stor när de fick en son, men samtidgt en besvikelse då de också fick en dotter. En dotter är bara ytterligare en belastning för den redan fattiga familjen. Sorgligt, fast mamman verkar glad.
Läs hela artikeln på Allt om barn
Tre barn nya trenden? · aug 15 av Charlotta
Att skaffa många barn verkar bli allt vanligare. Just nu får var och varannan av mina bekanta sitt tredje barn. Och inte är det sladdisar heller. Tre barn på fem år är det många som stoltserar med.
Och den vanligaste frågan jag får är om vi inte ska skaffa fler? Att “bara” fött tvillingar ses inte längre som någon större prestation. Nej, nu är det tre barn som verkar vara norm.
Och faktum är att tanken känns mindre otänkbar nu för tiden. Det beror väl på att tvillingarna blivit större, men också på att vänkretsen alstrar fler barn. Det smittar helt enkelt.
Å andra sidan har jag två helt perfekta barn, jag får sova på nätterna och har faktiskt gott om fritid. Lockelsen att gå in i småbarnsdimman är just nu inte tillräckligt stor. Få se om smittan håller i sig….